Judendomreligionen räknas som en världsreligion och den äldsta kända monoteistiska religionen. Den kallas ibland för moderreligion till Kristendom och Islam. Den hebreiska Bibeln, Tanak, är också helig skrift för de kristna och en del av denna, Torah, kallas av dem Gamla Testamentet.
Judendom är en Abrahamitisk religion. Ordet används ofta i ekumeniska sammanhang. Ovannämnda religioner räknar själva sina traditioner som härstammande från patriarken Abraham som förekommer i alla tre religionernas heliga skrifter.

Idag finns ungefär 16 miljoner judar spridda över världen. I Sverige beräknas till ca 17 000. Den viktigaste delen av de heliga skrifterna är Torah, lagen. Torah är samma sak som Moseböckerna i kristendomens gamla testamente.
Bland andra viktiga skrifter, hittar man Talmud och Haggada.

Grundprinciper...

• En enda gud (monoteism).
• Bara dyrka en gud, och inte avbilda hans gestalt eller uttala hans namn.
• Gud är omnipotent, allvetande och evig.
• Gud är icke-fysisk, ständig och alltid närvarande.
• Gud kan gripa in i historien och gör sin vilja känd genom den.
• Judarna är ett utvalt folk med uppgift att följa Guds lära.
• Själen är ren vid födseln och människan har fri vilja och en tendens att göra gott (yetzer hatov) Shema och en tendens att göra ont (yetzer hara).
• Människor kan reparera sina synder genom böner, ånger och välgörenhet.

Några högtider:

Pesach, den judiska påsken, det osyrade brödets högtid, firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste judiska högtiderna.
Det hebreiska ordet pesach betyder "passera förbi". Det syftar på när Gud meddelar Moses att han kommer att döda den förstfödde sonen i varje egyptiskt hem, men passera förbi de dörrar som insmorts med blod från ett lammoffer. Genom blodmarkeringen kunde därmed de judiska gossebarnen överleva.

Shavuot, firas 7 veckor efter pesach och varar under två dagar. Firas till minnet av den dagen då Israels folk fick Torahn av Gud vid berget Sinai.

Sukkot, familjerna bygger hyddor med tak bestående av löv under bar himmel för att fira och minnas israeliternas ökenvandring ur Egypten till landet Israel.

Shabbat, den judiska vilodagen. Shabbat firas varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills lördag kväll, för att ge möjlighet till att begrunda världens skapelse. Shabbat är mycket viktigt inom den judiska religionen.

Jom Kippur, den judiska försoningsdagen genom att fasta, be, samlas till gudstjänster och be sina medmänniskor om förlåtelse. Man lovar att försöka bli en bättre människa och att försöka leva som Gud har tänkt att människan bör leva.



Källa: RR
Copyright © 2006 - vrs-blogg

Jordens koordinatsystem




Jorden
Jorden är egentligen inte en perfekt sfär utan mera lik en ellipsoid, ekvatorsdiametern är ca 43 km större än poldiametern (ca 12 757 km mot ca 12 714 km).
Dessutom är jordytan ganska flack i förhållande till dess radie. Världens högsta berg Mount Everest är ca 9 000 m högt. Om man skulle förminska jorden till en boll med diametern 1 m, skulle skillnaden mellan ekvators- och poldiametrarna bara vara 3 mm. Denna boll skulle dessutom vara så slät att man inte skulle kunna känna ojämnheter som t.ex de som Mount Everest representerar.

Geometri
För att beskriva en position på den sfäriska jordytan används två vinklar i jordens mittpunkt:

Latitud eller bredd, förkortas med lat.och är vinkeln som mäts utmed ortens meridian från ekvatorn åt nord- eller sydpolen.
Vinkeln mot nordpolen är positiv, medan vinkeln mot sydpolen är negativ.
Norra respektive södra polcirkeln betecknas N 66,6° (+66,6°) respektive S 66,6° (-66,6°), där N och S betecknar norra respektive södra halvklotet.
Longitud eller längd, förkortas l(on). det är vinkeln som mäts utmed ortens parallell från 0°-meridianen åt ost eller väst till högst 180°, den s.k 180°-meridianen. Liksom för latitud skrivs rikningen företrädesvis med väderstreck istället för tecken: E GG,g° (+GG,g°) respektive W GG,g°.
Man använder ofta de engelska initialerna på väderstrecken: N för nord, E för ost, S för syd och W för väst.

Genom att kombinera de två vinklarna kan vilken plats som helst på jorden anges.
Till exempel har Stockholm en latitud på 59,33 grader nord och en longitud på 18,05 grader öst.
Alltså passerar en linje som dras från jordens medelpunkt till en punkt 59,33 grader norr om ekvatorn och 18,05 grader öster om nollmeridianen genom Stockholm.

Ekvatorn är naturligtvis en viktig del av koordinatsystemet, eftersom den representerar nollpunkten för latitudvinkeln, och punkten halvvägs mellan polerna. Ekvatorn är grundplanet för jordens koordinatsystem. Alla sfäriska koordinatsystem definierar ett sådant plan.

Linjer med konstant latitud kallas breddgrader. De representerar cirklar på jordens yta, men den enda breddgraden som är en storcirkel är ekvatorn (latitud = 0 grader).
Linjer med konstant longitud kallas meridianer. Meridianen som passerar genom Greenwich (England), används som nollmeridian (longitud = 0 grader). I motsats till breddgrader är alla meridianer storcirklar, och meridianer är inte parallella: de korsar varandra i nord- och sydpolen.

Latitud anges på något av följande sätt:

Grader och decimalgrader: DD,dd
Grader, minuter och decimalminuter: DDMM,mmm
Grader, minuter, sekunder och decimalsekunder: DDMMSS,sss
Inledande nollor sätts ut. Decimalgrader, -minuter och -sekunder kan utökas till önskad precision.

Nordlig latitud betecknas med "+", sydlig med "-".

Longitud anges på samma sätt som latitud, men med tre gradsiffror.

Östlig longitud betecknas med "+", västlig med "-".

Höjd över havet anges i meter (eller i fot), med "+" för positiv och "-" för negativ höjd.

Beteckningen avslutas med "/".

Som decimaltecken kan komma eller punkt användas.

Positionernas koordinater bör anges i ordningen latitud — longitud. Ibland träffar man på den omvända ordningen, vilket kan ge upphov till missförstånd. Kritiskt bl a vid inläsning av datatabeller till datorberäkningar.

se även
universum
jorden

  Vad är en jordbävning?
en jordbävning är när marken skakar på grund av plötsligta utlösta rörelser i jordskorpan eller övre delen av manteln, den så kallade litosfären.

Skakningarna kan orsaka svåra skador på byggnader, och om jordbävningen inträffar under havet kan en flodvåg, tsunami, utlösas och färdas långa sträckor och orsaka stor förödelse när den når land.
Jordbävningar utlöses när spänningar i jordskorpan eller övre manteln laddas ur. Stora mängder energi frigörs och sprids i form av seismiska vågor genom jorden.
Det är dessa vågor som orsakar den skakning som känns vid en jordbävning. Jordbävningar kan uppstå under flera olika förutsättningar. De områden i världen som är mest jordbävningsdrabbade ligger vid eller nära gränserna mellan de olika tektoniska plattorna som bygger upp jordskorpan.
Jordbävningar förekommer också i samband med vulkanutbrott och landhöjning. Även kärnvapenprov under jord utlöser mindre jordbävningar.
Orsaken till att de flesta och kraftigaste jordbävningarna registreras nära gränsen mellan de tektoniska plattorna är att de största spänningarna byggs upp i dessa zoner.
Vid plattgränserna återfinns också de allra flesta vulkaner.
Stora jordbävningar följs alltid av en lång rad efterskalv som kan hålla på i månader och uppgå till åtskilliga tusental. I samband med de allra kraftigaste jordbävningarna kan det i sällsynta fall förekomma enorma efterskalv som är nästan lika kraftiga som huvudskalvet. Ibland föregås det stora skalvet av många förskalv.

Om man studerar en ”seismisk karta” över hela världen framgår det att det finns två stora regioner i världen där över 90 procent av alla jordbävningar inträffar:
• Den ena är den så kallade ”eldringen” som omger hela Stilla havet inklusive de indonesiska öarna. Här registreras drygt 75 procent av alla jordbävningar.
• Den andra zonen sträcker sig från Kanarieöarna in över Nordafrika, Medelhavsområdet och vidare bort genom Mellanöstern till Nordindien, Himalaya och Tibet.

Jordbävningar orsakar ofta förkastningar i jordskorpan. En av de mest kända är kanske San Andreasförkastningen som löper från norra till södra Kalifornien, en sträcka som är mer än 1 000 kilometer...

Källa:
RR

Copyright©2006 VRs -so (RR)

Islam Islam (på arabiska: al-islam "underkastelse") är den abrahamitiska religion som räknar Muhammed som den sista i en lång rad av profeter och Koranen som sin heliga skrift. En som bekänner sig till islam kallas muslim.
Islam är idag världens näst största religion.
Läran
Allah i enkel arabisk kalligrafi.Den viktigaste läropunkten är monoteismen, att Gud (Allah på arabiska) är en och att han ska dyrkas ensam, utan mellanhänder. Gud är världens skapare, dess försörjare, som människorna ska följa. Gud är helt suverän, olik sin skapelse på alla sätt (könlös, har inga barn, liknar inte människorna alls). Människan är Guds ställföreträdare på jorden och ska som skapad varelse tjäna Gud som hans förvaltare. Muslimer tror att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske en dag, men att vetskapen om när denna dag infaller endast ligger hos Gud.
När den slutgiltiga bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt ska leva att bedömas utefter om deras handlingar följer Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv kommer denne antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat få komma till himlen så länge människan har följt de mest grundläggande muslimska reglerna, det vill säga att be endast till Gud utan någonting vid hans sida.

Grundprinciperna i Islam
Monoteism: Gud (Allah på arabiska) är en och den enda som är värd dyrkan.
Allah är omnipotent, allvetande och evig.
Det finns flera profeter som har sänts till människorna av Allah och den främsta och slutgiltiga av dessa profeter är Muhammed.
Koranen är given oförvanskad från Allah till Muhammed. Andra skrifter sändes till tidigare profeter, men människor har över tiden förvanskat dessa.
Gamla och Nya Testamentet är skrifter som muslimer tror sändes av Gud till Musa (Moses), Daud (David) och Isa (Jesus). Dessa kom dock att ändras av människor, men delar av det ursprungliga budskapet finns kvar.
Qadar, ödet, är också en trosprincip. Tron på Qadar innebär att allting som sker, sker med Allahs tillåtelse och vilja och att Han i förväg känner till allting. Detta bör dock inte tolkas så att människor inte skulle ha en fri vilja.
Det finns ett liv efter döden där man antingen hamnar i paradiset eller helvetet, beroende på ens handlingar i jordelivet.

Muhammed betraktas som Guds sista profet och Guds lag är med Honom slutgiltigt uppenbarad. Muhammed är en vanlig människa, men utvald av Gud. Tidigare profeter är bland annat Nuh (Noa), Ibrahim (Abraham), Musa (Mose) och Isa (Jesus) och alla anses vara muslimer (det vill säga "de som underkastar sig Gud", vilket ordet muslim betyder). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda eller förlorade över tid, vilket resulterade i, vad muslimer ser som, förvrängning av den ursprungliga monoteismen som profeterna förkunnat (då till exempel Jesus upphöjdes till Guds son och en del av en treenig Gud) och det var därför som Gud sände en ny profet, Muhammed, som skulle ta emot en uppenbarelse och predika monoteism. Detta skedde bland annat genom att han tog emot Koranen (som betyder recitation och anses vara Guds ord), vilken givits Muhammed av Gud genom ärkeängeln Jibril (Gabriel) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en lång period. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord.
Det dröjde dock till efter Muhammeds död innan Koranen kom till i bokform, eftersom Muhammed var analfabet, som levde i en kultur där det främst fanns en muntlig tradition. Dessförinnan hade Guds ord spridits med hjälp av memorisering av verserna, som sedan spreds från person till person och genom att det skrivits ned på djurskinn, palmer, ben från döda djur etc.

Historia
Enligt den islamska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som mycket liknar den i kristendomen och i judendomen.

Han verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska underkasta sig. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Domedagen där Gud skulle döma varje människas gärningar och straffa med helvetets straff, eller belönda med paradisets belöning i enlighet med varje människas gärningar.

Muhammed mötte motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare flytta till Yathrib (Medina), där de var mer intresserade av hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.

De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de ledande i Mekka.

Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade generellt inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer betraktades som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var bra från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. Muslimer fördrev eller utplånade dem (genom att avrätta dom stridande judiska männen) efter denna händelse. Striderna mellan muslimerna och Quraysh ledde till slut till att Muhammed vann och kunde inta Mekka och ta över helgedomen Kaba som rensades från gudabilder från den tidigare kulten.

Yathrib döptes nu om till Madina an -Nabi, "Profetens stad" eller al-Madina al-munawwara, "Det strålande Medina". Där fick nu religionen en annan funktion, den blev samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar Koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.

Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.

Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.

Samtidigt som det fattiga Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurserna hade tömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd mot araberna som nu överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta så de såg de erövrande araberna som befriare.

Efter Muhammed
När Muhammed dog år 632 rådde det oenighet om vem som skulle ersätta honom som ledare eftersom han inte hade några söner. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali. Gruppen som ansåg detta kallades därför Shicat Ali , "Alis grupp". Men under Muhammeds sista sjukdom hade han utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han av Medina-samhället som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende.

Redan 634 dog Abu Bakr och som ställföreträdare efter honom utsågs Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidigare efterföljare. Under hans tid som kalif (634-644) sker den första stora expansionen av det nya väldet. Det är också Umar som anses ha skapat den nya statens grundläggande administration och organisation.

Umar mördas år 644 och efterträds av Uthman (644-656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han ansågs ha gynnat sina egna släktingar vid val av viktiga poster. Kritiken kom till stor del från Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Alla accepterade inte Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds fru Aisha, Abu Bakrs dotter deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han retirerade till Siffin där han mördades av en kharijit år 661.

Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former.

Man var från statsledningens sida inte särskilt angelägna om att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i Koranen (kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De betalade då en särskild skatt (dijzya) till kalifen. Denna särbehandling av andra religioner kallas millet-systemet och existerar fortfarande i vissa länder.

När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazid över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn.
Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Kabala (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den tionde i månaden Muharram (den första månaden i hidja-året). Dagen kallas Ashura och är en stor sorgehögtid inom shiitiska islam.

Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte.
Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke-arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Detta ledde dock inte till att shiiterna tog makten igen, utan en annan grupp utnyttjade upproret för att ta makten: ättlingar till profetens farbror al Abbas, abbasiderna. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna. Han flydde till Spanien och blev stamfader till den umayyadiska familjen där, som så småningom blev innehavare av ett kalifat i Córdoba.

En kulturell blomstringstid följde. Shariarätten, den islamitiska lagen, utvecklades. Skolor, sjukhus och bibliotek upprättades. Antikens filosofi, matematik och medicin utvecklades och fördes vidare till det icke muslimska Europa. Filosofin, framför allt Ibn Rushd (Averroes) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra.

Men både det umayyadiska kalifatet i Spanien och det abbasiska med centrum i Bagdad försvann så småningom. I Spanien ägde "reconquista" rum, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492.

Islamisk tideräkning
Den islamiska tideräkningen börjar med den dag (den 16:e juli 622 e.Kr.) då profeten Muhammed flydde från Mecka till Medina. Nyårsdagen infaller den första dagen i månaden Muharram. Fredagen är muslimsk helgdag och torsdag – fredag är veckohelg.

För angivande av årets dagar och månader används månkalendern som islamisk kalender i enlighet med Koranen. I vissa islamiska länder används den gregorianska kalendern parallellt med den muslimska kalendern för att få sin tideräkning i överensstämmelse med den övriga världens.

InfoProv ex> Kristendomen publiceras på fredag v 16*mvh: ricardo ;-) -----------------------------------------------------------------------------------------------för dig som har kvar rest. uppgifter...arbeten skall vara inlämnade senast tisdag 17 april v 16!


So 7So
sid 51-54 + fakta frågor (historie boken)

Obs! du kan också sända arbetet via e-mail*

och glöm inte...
GLAD PÅSK!!!

Copyright © 2007 - SO-blogg. RR 

Indus Shindu Indus (på sanskrit Sindhu) är den viktigaste floden i Pakistan och en av de tre största floderna på Indiska halvön.
Dess källa ligger i Tibet, på norra sidan av Kailasberget, omkring 6 000 meter över havet, och dess utflöde vid Arabiska sjön i Indiska oceanen ligger omkring 3 200 km från källan.
Avrinningsområdet är 960 000 km² stort.

Under namnet Singh-gi-tschu har floden först en nordvästlig riktning, upptar bifloden Gartang och strömmar in på Kashmirs område.
Nedanför Leh (3 430 meter över havet) mottar den Zanskar (från vänster) och bryter nära Skardo fram genom Himalayas västra kedjor. Därefter vänder den sig mot sydväst samt upptar från höger Gilgit och, vid Attock, 320 meter över havet, Kabulfloden, vilken har ungefär samma vattenmassa som Indus.

Indus-Sarasvati är benämningen på den forntida högkultur som uppstod i området runt floden Indus omkring 2600 f.Kr

Benämningen Indus-Sarasvati utgår från den allmänt vedertagna uppfattningen att Harappa och Mohenjo-Daro vid Indus var civilisationer skilda från den civilisation som uppkom vid floden Sarasvati.
Civilisationen vid Indus och Sarasvati existerade ungefär mellan åren 2600 f.Kr och 1500 f.Kr Den spred sig söderut på kontinenten, men hade sitt centrum vid floderna i nordväst. Sannolikt har denna civilisation haft en betydande påverkan på senare tiders hinduism och indisk kultur.

Det förekommer att den samlande benämningen Indus-Sarasvati civilisationen används, och detta sker på grundval av identifikationen mellan det vediska Sarasvatiområdets omnämnande i forntida litteratur.

FAKTA
Högt utvecklad civilisation.
Ekonomin byggde i första hand på jordbruk.
Oklart varför städerna gick under.
Piktografisk skrift.
Handelsmännen var den mäktigaste samhällsgruppen.
Jämlikt samhälle.
Naturreligion.
Koppar och brons användes.

Civilisationens gryning
Ungefär vid 2600 f.Kr växte för-harappiska bosättningar fram till hela städer, med tusentals invånare, av vilka många inte längre var jordbrukare. Uppkomsten av städer ledde till uppkomsten av en enhetlig kultur, något som var ett faktum trots att det kunde vara 100 mil emellan vissa av städerna.
Städerna
Typiskt var städerna indelade i två sektioner.
Den första sektionen var en upphöjd plattform, kallad citadell.
Den andra sektionen, den "nedre staden", bestod av tät bostads- och affärsbebyggelse enligt ett fast mönster. Byggmaterialet var genomgående solbakat tegel och de största städerna kunde rymma 30 000 invånare.

Enligt fynd gjorda i Harappa, Mohenjo-Daro och Rakhigarhi var städerna utrustade med ett sanitetssystem, det första känt i historien. Hem och företag fick sitt vatten från källor, och i varje hus fanns ett särskilt badrum med golvbrunn, som ledde bort avloppsvattnet.

Citadellens roll är fortfarande oklar. Det är långt från säkert att de var byggda i försvarssyfte; kanske fungerade de bara som skydd mot översvämningar. De flesta invånarna i städerna förefaller ha varit handelsmän och hantverkare. Material från avlägsna områden har påträffats på de arkeologiska fyndplatserna. Fynden tyder överlag på att städerna vid Indus präglades av stor ekonomisk jämlikhet.

Ekonomi
Basen för städernas ekonomi var jordbruk, samt handel, det sistnämnda något som underlättades av förbättringar i transportsystemet. Oxdragna kärror det viktigaste sättet att utföra transporter. Även små flatbottnade båtar användes, möjligen försedda med segel, som båtarna på Indus idag. Handelsområde var stort, och sträckte sig från nuvarande Afghanistan, över Persien, bort till Mesopotamien.


Jordbruk
Eftersom städerna kunde vara så stora som 30 000 invånare är det en naturnödvändighet - med tanke på de teknologiska brister som präglade denna tidiga tidsålder - att jordbruket var högeffektivt. En bidragande faktor torde ha varit användandet av plogen, men den bördiga jorden i dalgångarna gjorde sitt till.

Språk
Fortfarande har man inte kunnat uttyda det skriftspråk som användes i Indus och Sarasvatis dalgångar.
Skrift har påträffats i första hand på sigill, präglade på keramiska kärl. Sådana sigill innehåller oftast inte mer än 4-5 tecken; det längsta hittills upptäckta är 26 tecken långt.

Civilisationens undergång
Under 700 år levde invånarna vid Indus och Sarasvati i högönsklig välmåga. Slutet kom sedan lika plötsligt som uppblomstringen av städerna kommit. Kring år 1900 f.Kr har många invånare i städerna börjat flytta därifrån och de som stannade kvar visar tecken på att ha varit undernärda. Hundra år senare hade städerna i princip helt övergivits.

En förklaring till städernas nedgång kan det bara en förändring i klimatet. En förändring i Ghaggar-Hakrasystemet eller Sarasvatisystemet kan ha orsakat katastrofala följder för städerna. Förändringen kan - om inte på annat sätt - ha orsakats av jordbävningar.

Indiska språkDen fornindiska perioden är den i språkligt och kulturhistoriskt avseende viktigaste vad angår de indiska språken. Dess språk kallas sanskrit (sanskrita, sv. "ordnad", "reglerad"). Egentligen tillkommer benämningen sanskrit endast språket under periodens yngre del, sedan dess former blivit av grammatikerna strängt reglerade, men den utsträckes av bruket ofta till hela perioden. Den betydelse, som upptäckten och studiet av sanskrit haft för hela den indoeuropeiska språkforskningen, särdeles den jämförande, är ofantlig.


Det vediska språket

Med vediska språket åter förstås endast språket i veda och ofta även i brahmana. Det visar spår av en blandning av flera, något skilda dialekter. De övriga verken, vilka icke i samma grad skyddades av gudomlig helgd, ha undergått mera föryngringar, men bevarar likväl ännu många ålderdomliga drag. Det klassiska sanskrit, eller sanskrit i inskränkt mening, kallar man det litteraturspråk, som utvecklade sig under den fornindiska periodens senare del. Mellan detta och det vediska språket framträder en bestämd allmän skillnad däri att det förra visar fullkomligt karaktären av ett naturligt och fritt folkspråk, då däremot det senare genom en rad av grammatikaliska arbeten, som kulminerade i Paninis grammatik, blivit till sin form i minsta detalj stadgat och bestämt samt i avseende på ljudförbindelserna utbildat till en i vissa fall konstlad finhet. Därigenom uppstod vid sidan av folkspråken ett särskilt litteraturspråk, vilket också blev de "bildade klassernas" talspråk.


Sanskrit

Denna klassiska språkform betraktades såsom den enda mönstergilla, och en följd därav var att hela den icke-kanoniska sanskritlitteraturen blivit så att säga paniniserad, omarbetad till formel överensstämmelse med Paninis regler. I vilken del av det indoariska Indien det klassiska sanskrit först eller förnämligast utbildats vet man ej. Det synes icke vara en alldeles direkt utveckling ur vedaspråket. Man antar, att Panini levde omkring 300 år f.Kr., och denna tidpunkt kan därför betraktas såsom den fornindiska periodens slut.

Varje bestämning av dess början måste, emedan alla historiska data eller säkra anknytningspunkter saknas, vila helt och hållet på sannolikhetsskäl. Dessa pekar ovedersägligen på ett mycket avlägset tidsskede. Av hymnerna framgår, att vedafolket då ännu hade sitt hemvist endast i Punjab, vid Indus och dess bifloder, samt i östligaste Kabulistan, och att de talrika enskilda småstammarna där stod i oupphörlig strid både med de dravidiska urinnevånarna och med varandra. Gangesfloden omnämnes endast en enda gång i Rigveda, och elefanten tyckes vara ett knappt känt djur. Vid den fornindiska periodens slut däremot hade indierna redan intagit hela Hindustan, dvs Nordindien, och delar av Deccan (eg. det södra landet) samt längesedan grundat stora, ordnade stater. I socialt och politiskt avseende ligger ett ofantligt avstånd mellan det åkerbrukande herdefolkets enkla, nästan patriarkaliska förhållanden och det i kastväsendets fjättrar bundna, despotiskt styrda brahmanska samhället. Och icke mindre stor är förändringen i religionen.


Epokens slut

Det äldsta vedafolkets halvt naturalistiska åskådningssätt har lämnat rum för helt andra, till en del mycket abstrakta, religionsbegrepp. Buddhismen, som är en reaktion mot hinduismen, förnämligast mot dess kastväsende, står i fullt flor och blir inom ett århundrade genom Ashoka statsreligion i norra Indiens mäktigaste rike. Några antydningar om språkets utveckling är ovan lämnade. På grund av dessa i största korthet antydda lokala, politiska, sociala, religiösa och språkliga förändringar förlägger man med rätta den fornindiska periodens början långt tillbaka i tiden. Det minsta, som man antagit, är 1500 f.Kr., men 2200 f.Kr och därutöver har man också ansett möjligt. Sannolikt kan man, utan att räkna för högt, antaga att indiernas äldsta hymner diktats närmare 2000 f.Kr


Se även:

 Imperium Romanum SPQRII I Pater Familias
var familjemedlemen som styrde i familjen. Han hade ensam rätt att bestämma över allt som skedde i huset och i familjen. Alla viktiga beslut tas a Pater Familias både ekonomiska eller politiska. Det är hans skyldighet att ordna det så bra som möjligt för familjen och det är han som bär ansvaret om det går dåligt i hela släkten.
Pojken enligt romersk lag skulle gifta sig vid 14 års ålder och då kunde han vara med och rösta vid folksamlingen vid 17 års ålder (männens genomsnitts ålder var 43-45 år).
Kvinnan i familjen fick mycket mer frihet om man jämför med kvinnan i Grekland, här får den romerska kvinnan besöka teatrar, badhus och olika nöje.
Hon ansvarar för hushållet och är värdinnan i huset. Barnen kommer så småningom att ta hand om mamman på äldre dagar. Det är nämligen så att barnen har för skyldighet att ta hand om föräldrarna och helst mamman.
Kvinnan blev med barn vid 16 år ålder och sedan med jämna mellanrum gravid under delen av livet (medellivslängden för kvinnan var 37-39 år)
Faktum var att flickornas viktigaste uppgift var att föda barn för att föra släkte vidare, man ville ju helst ha 2st flickor i familjen men också minst 3-4 pojkar.
Som ni förstår själva bardomen var mycket kortare då, om man tänker på att flickan skall gifta sig enligt lagen vid 12 års ålder eller om ni tittar på hur länge människan levde i Rom.
I de rika familjen började barnen skolgången vid 7 års ålder- dessa barn brukade ha privata lärare (kanske en grekisk slav som kunde lära barnen historia, retorik och konst, kanske till och med musik). Pojkarna skulle helst resa till Grekland för att fortsätta med sina studier i talekonst (skall man bli politiker...måste man kunna det), eller kanske åka till olika provinser för att göra karriär som skribent till exempel eller militär.
Pojkarna hade andra förutsättningar är flickorna i Rom, för pojkarna nyanserna var mycket större, man kunde bli stort sätt allt man ville bli. Flickorna skulle helst inte "behöva" lära sig så mycket och föra släktet vidare. Hon skulle giftas bort helst med ett bra parti, en pater framilias med bra ekonomi...

II Från Kungadöme till Republik
vid tiden för Roms tillkomst var etruskerna det ledande folket i den mellersta delen av den italiska halvön. De hade en högt utvecklat kultur, som fick stor betydelse för romarna. Bland annat lärde sig dessa av etruskerna den mycket svåra konsten att bygga bra vägar.
Till att börja med levde romerna helt i skuggan av etruskerna och styrdes av etruskiska kungar. Men någon gång cirkus 500 f Kr gjorde romarna uppror och avsatte den etruskiska kungen.
Rom blev nu Republik, dvs. ett rike där det inte finns någon som från födelsen är bestämd att bli statens ledare. Ordet republik har vi fått från romarnas språk, latinet, där det är benämningen på staten.

Hur styrdes då den romerska republiken?

1) alla fria män som fyllt 17 år kunde gå till folkförsamlingen, som kallades samman för att inhämta folkets vilja.
2) Senaten som var 300 män från de främsta adelsätterna och fungerade som ett slags regering. Ledaren kallades princeps (den främste, jfr "prins"). Här fanns maktens tyngdpunkt.
3) främst bland ämbetsmännen var två konsuler, republikens presidenter. När någon stor fara hotade staten, kunde dessa presidenter ersättas av en diktator med obegränsad makt. Diktators tid skulle varade högst sex månader och efteråt var det möjligt att ställa honom till ansvar för hans beslut.
Anledningen att diktator fick ersätta presidenterna under så kort tid var att man ville inte att bara en man skulle få så stort inflytande.

III Samhällsklasser i staden Rom

de fria medborgarna var uppdelade i 2 grupper PATRICIER och PLEBEJER Patricierna var en jordadel, som ägde stora eller mycket stora egendomar. Det ur deras krets de flesta ämbetsmännen ko. Plebejerna hade små jordlotter eller var enkla hantverkare. De utgjorde majoriteten av medborgarna.
Visserligen hade Plebejerna röst och rätt i folkförsamlingen men det rikiga makten låg vid SENATEN och Plebejerna hade inte tillträde dit. Eftersom Plebejerna villa ha sina rätt, bildades då FOLKTRIBUNER. Genom att ropa VETO(= JAG FÖRBJUDER), kunde dessa sätta stopp för varje politisk åtgärd.
I Rom fanns också ett växande antal slavar, som bildade en tredje klass. För dessa personer var livet mycket svårt, framför allt dem som arbetade i gruvorna och i jordbruket, som ofta hade bojor på sig.
Slavarna gjorde ofta uppror. Det farligaste av alla uppror var på 70-t f Kr. Slavar och fattiga bönder slog samman och bildade en stor armé (100.000 soldater), deras ledare hette SPARTACUS, en krigsfånge. Det tog tre hela år att slå ner upproret och 6000 slavar korsfästes utanför Rom så att alla som skulle vara våga göra samma sak skulle se hur det skulle sluta.

Italien erövras!

det ena folk efter det andra besegrades och till sist återstod bara de gamla grekiska kolonierna på Italiens sydkust. För grekerna kämpade, Pyrrhus. Med hjälp av en toppmodern armé, där han hade tom elefanter, spred han förvirring i romarnas land. Men efter två krig vid 260 f Kr lär Pyrrhus har sagt följande " En sådan seger till och jag är förlorad!" (det säger ganska mycket trots att man har vunnit varje gång eller? 270 f Kr vinner romarna mot grekerna och tar hela den italienska halvön.

IV Kampen om Medelhavet... MARE NOSTRUM

efter erövringen av hela Italien, hade romarna lätt att komma i konflikt vid internationella konflikter. Nu skulle romarna utmana den mäktiska handelsrepubliken KARTAGO(som hade bland annat, Sardinien, Corsica och ett område i södra Spanien. Kartago hade en mäktigt flotta och väldiga rikedomar.
En kraftmätning mellan Rom och Kartago blev det oundvikligt. Kampen pågick med vissa avbrott i mer än hundra år. Kriget kallas för det Puniska kriget efter romarnas namn på kartagerna (puner). I början fick Kartago avstå från hela Sicilien. Det andra kriget mellan Rom och Kartago har blivit mycket mer omtalade, Hannibal var i Kartago en mycket duktig ledare som hade beslutat sig att kriga mot Rom på deras hemmaplan! Hannibal hade en stor armé som var utrustade bland annat med 30-t elefanter, han gick från Spanien över Pyrenéerna - Alperna ned i Italien. Slaget vid Cannae år 216 blev hans mest lysande seger och ett av historiens mest berömda förintelseslag. Romarna förlorade då nästan hela sin armé och staden Rom hotades av Hannibal kanske skulle storma in i staden! Men romarna lyckades resa sig på nytt och efter hela femton år i Italien måste Hannibal återvända till Kartago. Kartago tvingades till ett fredsavtal år 201. Trots det Kartago återhämtade sig som betydande handelsnation i medelhavsområdet. Detta gjorde att romarna oroade sig för sina egna affärer/handelsstationer i södra Italien och Rom. Romarnas köpmännens talesman CATO förde en så kallade hatkampanj mot kartagerna. I senaten avslutade han alltid, oavsett vilket ämne han talade om med "för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras." Hans agitattion gav resultat och ett tredje krig startade. År 146 f Kr brändes staden på senatens order och jämnades med marken. Man tom plöjde upp området och man ägnade sig att kasta salt på alla åkrar.

V Romarna och de besegrade folken

Krigen mellan Kartago och Rom lärde romarna att bygga en flotta. Rom blev en sjömakt och Medelhavet ett romerskt innanhav MARE NOSTRUM (vårt hav). Omkring året 100 f Kr hade romarnas makt nått från Spanien ända till mindre Asien!
De besegrade behandlades mycket olika. Folken i Italien gjordes i regel till BUNDSFÖRVANTER, vilket betyder att de fick behålla sina lagar och slapp betala skatt till Rom. Däremot måste alla göra krigstjänst o den romerska ärmé.
Annorlunda var det då för folken utanför Italien. Dessa områden kallades PROVINSER och styrdes av romarna. Provinsborna behövde inte göra krigstjänst MEN DE MÅSTE BETALA SKATT til Rom. Provins chefen (Guvernören) hade ingen lön, i stället fick de för egen del behålla överskottet, sedan de till Rom levererat in den skatt som var fastställt för provinsen. Romarna var skickliga politiker. De insåg att det inte var möjligt att med bara vapenmakt regera det väldiga riket. Deras politik gick ut på att splittra folket för att på så sätt härska dem. Den här metoden kallade man för att "söndra och härska"* och den har använts av andra erövrare mot besegrade folk.

*DIVIDE ET IMPERA

Historiskt sätt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.

Kris för de fria bönderna

Romarnas framgång utomlands visade skapa problem på deras hemmaplan, många hade tjänat på att kriga, men rikedomarna hamnade hos några få...till exempel fältherrar, senatorer och storköpmännen.
De fri bönderna som bildade kärnan i den väldiga romerska armé fick nästan ingenting. Under Hannibals tåg i Italien fick deras gårdar förstörda och medan dessa soldater var borta på krigsfälten kom deras egendomar i efterhand. Dessutom från romerska provinser strömmade in billiga råvaror och det gick inte heller att konkurrera med sådana priser. Allt flera blev tvungna att sälja sina egendomar och flyttade till Rom. De nyrika placerade sina pengar och jorden sköttes av slavar, som fanns det gott om pga. så många krig.

Bröd och skådespel

för småbönder och soldater återstod inte mer än att flytta till Rom. Detta gjorde att bildades egendomslösa människor PROLETÄRER. Det fanns alldeles för få arbete för så mycket folk, med dessa folk hade rösträtt i folkförsamlingen. Det här gav dem en möjlighet att dra sig fram, dessa politiker som sökte popularitet, delade ut bröd och bjöd på nöjen. Proletärerna kunde sälja sin rösträtt för "bröd och skådespel".

En armé av yrkessoldater i stället för värnpliktiga
ursprungligen byggde den romerska armé på allmän värnplikt, men det blev svårt att få soldater pga. bönderna hade blivit mindre i antal. Samtidigt behövde Rom en mycket större armé, då bestämde man sig för att rekrytera soldater bland dessa arbetslösa i staden. Dessa soldater stred för lön och ett hopp om ett rikt krigsbyte. Fälthärren blev för dessa soldater en mycket viktig person, viktigare en själva senaten eller folkförsamlingen. Det där gjorde att fältherren frestades då att blanda sig i politiken och med vapens hjälp kunde gripa makten i Rom.


se även...

akvedukt*

Latin

Romerska siffror

FILMTIPS*Gladiator
utspelar sig runt året 180, då romerska riket står på sin höjdpunkt under kejsaren Marcus Aurelius. Filmen bygger på en gammal legend om en romersk legionär vid Hispania (Spanien)som blir förskjuten, förvandlad till slav och som tvingas livnära sig som gladiator.



Copyright © 2007 - SO-blogg. RR